Två änglar I tysta nattens timma, när lampan slocknat ren och alla livets röster äro stumma, då rinner opp ett stilla, ett strålande sken igenom världens skuggor de skumma. Det växer, det tätnar, det tager form och hamn, och sist där står ett litet barn med skinande famn och klara stjärneögon så fromma. Det stiger fram till bädden, det lilla sköna barn, och lägger handen tyst på mitt hjärta; där bodde livets ävlan med snärjande garn och alla livets strider de bjärta. Men alla, alla vika för liten barnahand: var grumlig fröjd försvinner, och slö blir kvalets tand, och söt blir all min bittraste smärta. Och ja, jag känner dig, du Guds milda änglabud; hur kunde jag dig nånsin förglömma? Var dag så lånar Sorgen din ljuva barnaskrud och dina drag de vackra och ömma. Hon sitter på mitt knä, där du fordom satt också, och med små runda armar hon ömt mig famnar då och torkar mina tårar som strömma. Och ja, jag älskar Sorgen, liksom jag älskar dig; så har jag tvenne änglar så kära: den ena följer troget om dagen min stig, den andra står om natten mig nära. Och båda andas svalka i livets heta brand, och båda söva kvalen med liten barnahand, och båda vill i hjärtat jag bära. (Inf. 2010-04-24.) Zacharias Topelius