Plötsligt skall jag vänja mig vid att sitta ensam hemma en söndag förmiddag. Det hörs inga ljud av någon annan människa, det är bara jag och datorn här. Datorn som förövrigt är mitt bästa sällskap just nu eftersom jag inte har fått bild i TV: n ännu. Det är inte lätt att vänja sig vid självständighet och ensamhet efter 9 år av stadigt sällskap. Känner ångesten komma som en objuden gäst.
Var på en mycket trevlig middag igår i Oslo. Kände mig som en våldsgäst och funderar fortfarande på om värdparet tyckte jag var det. Oavsett så var det en vällyckad middag i en fin lägenhet, god mat, trevligt sällskap och en minitur ut på en fancy bar som avslutning på kvällen. Gänget var inte på super party humör (inklusive mig) så jag sprang över slottsparken för å ta sista tåget som gick till Drammen. Satt och halvsov på tåget och tog sedan taxi hem, hör och häpna. Drömde mig bort till New York och en sex and the city värld när jag satt i taxin och drog en suck när jag såg ut genom bilfönstret och såg drammens snöbelagda gator. Väl hemma kände jag tacksamhet över att lägga mig i min egen säng. Längtade redan efter söndagsfrukosten när jag somnade med sminket på.
Nu är det söndag och jag har avnjutit den efterlängtade frukosten. Jag känner mig blå. Direkt översatt. Jag har konstaterat det förr och jag konstaterar det igen. Jag bryr mig nog för mycket om vad andra tycker om mig. Så mycket tid och energi jag sätter på att gå och analysera situationer där jag inte är nöjd med mina sociala prestationer. Fy, jag är så trött på det!
Så i dag blev det en negativt präglad reflektion över livet och jag avslutar med
"This, too, will pass."
— Eckhart Tolle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar